Petra von Kants bittra tårar
ETT EXISTENTIALISTISKT DRAMA OM LIVSÅNGEST
Detta verk av Fassbinder kan karekteriseras som ett både tragiskt och ironiskt kärleksdrama där ensamhet är det centrala temat; Ett tema som även genomsyrar flertalet andra verk i Fassbinders produktion.
Fassbinder föddes i efterkrigstidens Västtyskland (1945). Han var regissör, dramatiker, filmskapare och skådespelare och kom att bli en av förgrundsfigurerna i den så kallade "nya tyska filmvågen" på 1970-talet.
Ursprungligen baserar sig Petra Von Kants Bittra Tårar på en dramafilm från 1972 som i sin tur bygger på en teaterpjäs av samme författare. Handlingen i det här stycket kretsar sig kring en framgångsrik kvinnlig modeskapare, Petra von Kant, som sedan länge har kapat av relationerna med sin tidigare make och sin dotter. Hon lever i en sorts drömvärld som är hennes egen skapelse. Scenen på Dramatens lilla scen har gjorts lyxig men är samtidigt kall och steril vilket bidrar till att framhäva den ångestladdade atmosfären som omger denna välsituerade men känslomässigt olyckliga kvinna.
Efter sin skilsmässa blir hon förälskad i en flicka från arbetarklassen, Karin, som är hennes raka motsats; ostrukturerad och impulsiv. Detta blir ett störningsmoment för Petra von Kant vars liv styrs av planering och karriärinriktning.
Den tysta tjänarinnan Marlene (spelad av Jouaqin Nabi Olsson) som hela tiden förtrycks, uppfattas som en sort spegelbild av Petras andra jag, en tystare och mer självdestruktiv sida av Petra som trots sina materiella framgångar är själsligt kuvad i sitt misslyckade sökande efter kärlek. En av de saker som orsakar problem för Petra är hennes krav på ärlighet i relationer; ett krav som verkar leda till den ena spruckna relationen efter den andra. Petras krav får även återverkningar på vänkretsen som hon uppfattar som oärlig. Efter hand kapar hon av sina band med sin hycklande omgivning som hon genomskådar som alltigenom falsk. En representant för dessa falska vänner är Sidonie (spelad av Angela Kovacs) som inte missar ett tillfälle att skryta med sitt perfekta liv.
Det finns flera exempel på ensamma kvinnor i Fassbinders andra produktioner som likt Petra von Kant söker en hopplös kärlek, exempelvis Martha från 1974. Karakteristiskt för dessa verk är publikens möte med utsatta kvinnor som på olika sätt hamnar i misslyckade förhållanden.
Petra von Kants Bittra Tårar innehåller redan i inledningsscenen en atmosfär av ensamhet där Petra ligger på en schäslong i ett rum som i mycket påminner om en catwalk. Ett rum som utstrålar en klinisk lyx. Ingela Olsson som spelar huvudrollen i det här dramat behärskar scenen fullständigt i sin tolkning av Fassbinders krisande karriärkvinna. Små inslag av mycket välplacerade humoristiska sekvenser som smyger sig in i all tragik lyfter upp föreställningen och ger uttryck för en smula ironi över den här kvinnans desperata tillvaro. Petra von Kant är trots allt privilegierad och kan i denna beskrivning som Fassbinder ger, dränka sin sorg i kopiösa mängder champagne.
Regissören Sunil Munshi har åstadkommit en uppsättning av detta 1970-talsdrama där han tänjer på gränserna till det yttersta utan att exaltera i överdrifter. De scener som beskriver Petra von Kants flykt från livets realiteter genom orgier av droger och sex är inte ett självändamål i den här versionen, utan speglar på ett objektivt sätt en rik men ändå trasig kvinna. Bilden av en människa som har allt men som ändå inte trivs med livet, präglas i mångt och mycket av kall objektivitet.
Föreställningen är i sig en något brutal skildring av en ensam rik människa som desperat söker efter gemenskap och framför allt kärlek. Pjäsen innehåller hela tiden en hög dramatisk kvalité och är rakt igenom engagerande. Handlingen är något komprimerad tidsmässigt. Man hinner aldrig tröttna på att scen och skådespelare ständigt befinner sig inom samma rum. Regissören har med dessa medel lyckats hantera ett verk som är karakteristiskt för denna generationen tyska dramatiker med Fassbinder i spetsen.