Känslan av att det är nu det händer någonting mellan publik och skådespelare. Det är ingenting som går att spara. Det är nog det som gör att jag delvis dragits till denna konstform.

Jag kom i kontakt med Anna (Anna Pettersson) genom skolan. Hon besökte skolan och det kändes som vi klickade. Vi pratade och så gjorde jag en föreställning här som var en sorts vetenskapskabaré där jag undersökte Strindbergs vetenskapliga skrifter. Det är så jag kom hit.

Hannah Nygårds: Jag är uppväxt med teater. Min mamma är dramapedagog. Jag är från Fagersta. Hon var väldigt aktiv i amatörteaterföreningen där och då hamnade jag också där. Teatern har alltid följt med mig. Till slut efter många turer kom jag in på teaterhögskolan i Luleå. Jag är också nyutexaminerad.

Jag gjorde min praktik med Anna (Anna Pettersson). Det var så jag kom i kontakt med henne.

Teateristan: Ni har gjort Bergmans ”scener ur ett äktenskap” En klassisk Bergmanfilm. Er uppsättning är en fri version. På vad sätt skiljer sig den här uppsättningen ifrån Bergmans?

Andreas Ferrada Nilo: Den har ju satts upp på scenen många gånger. Vi behåller formatet av TV serien. Det är sex helt olika avsnitt. Våra är mer intima och kortare. De är femton minuter ungefär. Vi har byggt upp en liten värld i logen.

Hannah Nygårds: Publiken som är bara två personer, vi tar bara in två personer åt gången. Beroende på vilket avsnitt man ser så följer man det på olika sätt. I några avsnitt får man ligga med oss tillsammans i sängen, följa relationen och spelet där. Sitta vid matbordet med oss. Det är lite olika delar. Det är en väldigt speciell form i och med att det bara är två personer åt gången. Den är väldigt intim. Superintim skulle man kunna säga.

Teateristan: i ”Pelikanen” och i ”Scener ur ett äktenskap.” finns det någon koppling på något sätt? finns det ett kvinnligt perspektiv

Hannah Nygårds: Nej , det vet jag inte.

Andreas Ferrada Nilo: Kanske inte som tema. Om man tittar på rollerna som Johan och Marianne har tillsammans från våra ögon. Då blir det ett annat perspektiv. Vi förstärker vissa maktordningar könen emellan. Vi har arbetat med det, men inte med egen dramatik.

Teateristan: Det är Bergmanjubileum i år och ofta skriver han relationsdramer. Är det en orsak till att ni har tagit upp den här föreställningen?

Hannah Nygårds: Föreställningen hade premiär under den feministiska Bergmanfestivalen som var här på teatern. Så det var väl en anledning till att det blev ”scener ur ett äktenskap”

Teateristan: Kan du berätta lite om det feministiska perspektivet?

Hannah Nygårds: Det är så självklart för mig, jag tror inte vi pratade när vi satte upp den att vi skulle komma in på ett feministiskt sätt.

Andreas Ferrada Nilo: Det är ju självklart att vi förhöll oss till det att det var Strindbergs intima teaters feministiska förhållningssätt. Det var mer en förhållningspunkt än ”nu ska vi vända på allting.”

Teateristan: Både Strindberg och Bergman har väl uppfattats nästan som en motsats till det feministiska?

Andreas Ferrada Nilo: Ja, men samtidigt finns det ju, vilket är viktigt att diskutera, vem det är som har skrivit den här texten. Jag upplever hos både dessa personer bortsett från deras agerande som privatpersoner att det finns någon sorts röst, en sots kvinnlig röst som finns med som tar sig uttryck på något sätt. Man kan liksom vrida på den blicken. Det handlar mycket om blick. Det är två personer som är så nära varandra, hur hanterar vi deras blick och hur hanterar vi våra blickar. Då blir det så påtagligt, kanske mer intressant

Teateristan: I föreställningen ”Pelikanen” hade ni båda rollen som regissörer samtidigt spelade ni på scen. Vilket arbetssätt föredrar ni att spela eller att arbeta med regin?

Hannah Nygårds: Jag tror att jag inser att det bästa för mig vore att växla. Jag trivs väldigt bra i regirollen, men jag tror att de båda rollerna hjälper varandra. Min skådespelarroll hjälper mig när jag regisserar. Det hjälper mig också att ha regisserat när jag går in i rollen som skådespelare. Jag tror att båda delarna är någonting jag vill ha med mig.

Andreas Ferrada Nilo: Jag kan bara fylla i det. Den här växelverkan av förståelse för olika roller i en teaterprocess. Växelverkan kan vara stärkande. Vi tvingas reflektera hela tiden något som är viktigt i ett nyfiket konstnärskap, att tvingar hamna i reflexion. Man kan ta med sig projekt från båda sidor.

Teateristan: Är det svårt att spela Bergman på scen. När man ser hans filmer spelar ju kameran en väldigt stor roll. Han går in mycket på närbilder. Det är ju den möjligheten filmen har. Hur hanterar ni det?

Andreas Ferrada Nilo: Vi spelar så pass nära publiken. Publiken är kameran som är nära. Till skillnad från om vi skulle spela på scenen här eller en stor scen. Vi spelar i logen man kan säga att det är teater i närbild.

Teateristan: Det här att det bara är två personer åt gången, är det för att åstadkomma ”Bergmaneffekten” om jag får kalla det så.

Hannah Nygårds: Jag vet inte om man skall kalla det Bergmaneffekt. Men det känns som om vi har strävat efter intimiteten, att komma nära publiken och att publiken kommer nära oss. Vi kommer in i relationen. Det är intimiteten vi har strävat efter.

Andreas Ferrada Nilo: Men det är ju spännande det här att teater och film påstås vara så olika. Det är spännande att vi kan ta vissa element från teatern och vissa element från spelstilen i film och vissa element fån spelstilen i teater. Att det inte behöver vara vattentäta skott mellan teater och film och att undersöka nya former. Hur man kan få in en sådan känsla av närhet och samtidigt få den känslan av nu som teater skapar.

Teateristan: Vad kommer att hända efter det här?

Hannah Nygårds: Vi är kvar på den här teatern till slutet av oktober. Så ser vårt kontrakt ut. Sedan får vi se.

Andreas Ferrada Nilo: Ska till Uddevalla

                                                                                                                       Till startsidan