Teateristan: Kvinnliga dramatiker förefaller ligga dig varmt om hjärtat. Lilian Hellmans dramatik i synnerhet verkar vara föremål för ditt intresse.
 Nu är du aktuell med att regissera Vakten vid Rhen som är skriven av samma dramatiker. Verket skrevs 1940 och hade premiär 1941 i skuggan av andra världskriget. Vakten vid Rhen filmades då 1943 med Bette Davis i huvudrollen. Nu har pjäsen uppmärksammats i Sverige när Dramaten sätter upp den. På vilket sätt känns den här pjäsen aktuell idag?

 

Jenny Andreasson: Pjäsens grundsituation med en värld i kris och krig och hur vi får följa hur en privilegierad familj i USA välkomnar hem en vuxen dotter och hennes familj på flykt från Europa väcker många tankar, känslor och frågor som skär rakt in i vår tid. Kontrasterna och konflikterna som uppstår av de faktum att vi idag lever med olika verkligheter, och att det t ex är väldigt lätt att prata om att stå upp för demokratiska värden, att vara emot fascismen, men vad gör vi, vad måste göras? Var hamnar vi i ett samhällsklimat där människor inte längre kan lösa sina konflikter med hjälp av att prata med varandra för att våldet och förtrycket har trappats upp? 

Teateristan: Finns det någon koppling beträffande förhållningssättet idag till omvärlden på samma sätt som var fallet i USA vid den här tiden? Under kriget upplevde många amerikaner händelserna i Europa som passiva betraktare med en rädsla för att ”blanda sig i”. Finns det några nutida paralleller till ett sådant förhållningssätt även i dag?

Jenny Andreasson: Ja, jag tycker det finns nutida paralleller. Både en direkt parallell i och med att USA sluter sig i nationalism och extremism under Trumps ledning. Men sen går det också lätt att känna igen även Europa. Synen på flyktingar t e x, och den nationalism, fascism och tveksamma människosyn som växer fram i vår tid.

Teateristan:  Lilian Hellman tycks lägga stor vikt vid den enskilda människans ansvar för skeendet i omvärlden. När den här pjäsen skrevs bredde nazismen ut sig i Europa och 1940 såg det mörkt ut. Hur kommer detta till uttryck i den här pjäsen?

 

Jenny Andreasson: Jag tycker Hellman har skapat en berättelse som allt eftersom kryper sig på publiken, överrumplar den med just frågor om ansvar, om ens egen förmåga eller oförmåga. Det är inte den uppenbara berättelsen, men plötsligt står vi där i en fråga om vem som ska leva och vem som ska dö i en värld där våldet regerar. Det ska också sägas att Hellman verkligen har känning på mänsklighetens svartare sidor - men hon är också en god humorist och en underhållande dramatiker. Hon förpackar sitt allvarsamma ämne i thrillerform och bjuder åskådaren på både spänning, skratt och tårar. 

Teateristan:  Upplever du att Lilian Hellman i sina verk, exempelvis Vakten vid Rhen, har inspirerat några av dagens dramatiker?

 

Jenny Andreasson: Jag tror hon varit och är en stor inspiratör på det viset att hon är en av få kvinnliga dramatiker som slagit sig in i kanon och att hon under lång tid var en röst att räkna med. Hon spelas fortfarande regelbundet runt om i världen. Hennes pjäser har just den där blandningen av god underhållning och välriktad käftsmäll som jag tror passar en nutida publik. Sen vet jag inte om just Vakten vid Rhen inspirerat någon samtida dramatiker. Men den kanske kan komma att göra det efter vår premiär!

 

Teateristan: Avslutningsvis ytterligare en fråga om ditt engagemang för kvinnliga dramatiker. Finns det några namn som träder fram inte bara i Sverige utan internationellt som har fångat ditt intresse och som publiken kanske får stifta bekantskap med framöver?

 

Jenny Andreasson: Jag håller på med ett mycket spännande projekt om Elsa Grave. En av Sveriges mest originella och mest svindlande författarröster genom tiderna. Hon ska upptäckas av fler inom kort, det är min målsättning!