HEMSÖBORNA

ETT KONFLIKTLADDAT STRINDBERGSDRAMA I SKÄRGÅRDSMILJÖ

Strindberg ses som en förnyare av det moderna dramat och av det svenska språket. Som en av Sveriges mest kända författare och dramatiker kom han att lägga grunden för några av det tidiga 1900-talets stilistiska inriktningar.

Strindbergs naturalistiska relationsdramer och intensiva känslouttryck hade många gånger socialistiska penseldrag och de darwinistiskt inspirerade naturlagarna manifesterade sig, inte minst i Fröken Julie, i en arbetarklassens överlägsenhet när det kom till ren överlevnad. Men han älskade också Stockholms skärgård och ibland var livet, och skrivandet, inte svårare än så.

En kärlek för Kymendö och ett behov av pengar födde romanen Hemsöborna, ett verk med en något enklare handling än vad Strindberg hade för sed att skapa och som jämfört med exempelvis Röda Rummet har en mer fast komposition och färre utvikningar men som inte lider brist på realistiska beskrivningar. I Hemsöborna lyckas Strindberg återge människornas liv på ett unikt sätt. Hans originella karaktärer återses ännu en gång på scenen, kanske inte lika komplexa som i Fröken Julie, men ändå fullt så färgrika.

Stockholms Stadsteater genomför en levande uppsättning av Hemsöborna. Pjäsen är tre timmar lång men tiden är inget hinder. Med en bakgrund som skulle kunna utgöra en sekvens i Strindbergs egen tavla "Staden", kommer hans verk till liv på scenen. En balans av skådespel, musik och rörlig scenografi skapar en medryckande rörelse. Den som ställt sig frågan huruvida scenen kommer att kunna ge plats åt Strindbergs egna ord och beskrivningar kommer att få sitt svar; Strindberg finns med på scenen. Hans ord, skådespeleriet, koreografin och musiken smälter samman i en storartad konsonans.

Den första akten har en behaglig och lättsam framtoning med komiska inslag som på ett fullödigt sätt framställs av skådespelarna. Ensemblen lyfter upp handlingen med sin skicklighet. Den andra akten tar sedan en tyngre vändning och de komiska replikerna lyser stilenligt med sin frånvaro på scenen. Den tragiska avrundningen belyser istället handlingens mörkare verklighet med en katharsis som snarare påminner om en antik grekisk tragedi än Strindbergs egen naturalism. Föreställningen får på ett utomordentligt sätt fram beskrivningen av det Strindbergska klasssamhället där Carlsson, som representant för en uppåtsträvande underklass visar styrka men som slutligen ändå går under likt Sofokles egen Kreon i Antigone.

Skådespelarensemblen gör tillsammans med musikerna en förträfflig framaställning. Särskilt beröm måste ges en enastående regi och dramatisering.

                                                                                                                               Viktoria Wallén           

                                                                         Till startsidan