HAMLET

- I NY TAPPNING, AV JENS OHLIN OCH HANNES MEIDAL

I en tung atmosfär som mer påminner om en psykiatrisk klinik än ett slott i Helsingör återfinns Hamlet i en rullstol, iklädd vit heldräkt som liknar en tvångströja och försjunken i dvala, medvetslös. Ett barn i kanindräkt målar på den tunga stenväggen i fonden. Är det Ofelia? Eller är det intrigens samlade inre röst? Ett samvete som söker moralisk rättskänsla i en psykedelisk miljö?

Scenografin är tung men samtidigt enkel och oföränderlig. Det behövs inte mer. Med den svaga melodin i bakgrunden och ett gallergolv som ger ifrån sig rispande ljud i takt med skådespelarnas steg blir det hela nog så stämningsskapande. Shakespeares Hamlet behöver inte ytterligare teaterdekor.

I en pjäs om komplexiteten i det mänskliga psyket passar den psykiatriska scenen perfekt. I en pjäs om människan, ges rummet åt karaktärerna. Hela ensemblen gör ett storslaget arbete i framställandet av detta verk. Varje karaktär lyfts fram på sitt unika sätt. Ingenting blir överflödigt. Ingenting saknas. 

Shakespeare skrev för alla, och om alla. Hans fokus riktades på människans alla dimensioner och beteenden. Han trädde in på djupet i människans olika psykologiska aspekter och fyllde scenen med många karaktärer, fyllde karaktärerna med många sidor. Hamlet kan utan tvekan ses som en av de största bland dramatikens skapade karaktärer. Hans karaktär präglas av intensitet och extrema inre motsättningar, motsättningar som, trots måttlös iver för handlande, resulterar i en ovillig apati och obeslutsamhet. Hamlets vanvett.

Jens Ohlin och Hannes Meidals version skalar av intrigerna och rollerna i ursprungsversionen och kvar återstår essensen, djupdykningen inom den enskilda rollen och dynamiken rollerna emellan. En nedslagen och modfälld Hamlet framställs inledningsvis rent fysiskt i den komatöse Hamlet medan Ofelias roll antar en mer metaforisk gestaltning i ett litet barn i kanindräkt. På ett storartat sätt får Hannes Meidal fram Hamlets inre radikala motsättningar som fyller honom med ilska, sorg, hänsynslöshet och ömhet på samma gång. En Hamlet som dränkt i tankar och ångest fördröjer hämdaktionen i en pjäs på 1h och 40 min men med en handling som sträcker sig över flera månader.

Jens Ohlin och Hannes Meidal lyckas med sitt verk tillföra expressionistiska element till denna Shakespeares tragedi. En psykedelisk känsla betonas i en makabert egenartad sminkning och i en obehagligt docklik tolkning, inte minst av Hamlets mor Gertrud (Monica Stenbeck).

Den shakespearianska antagonistens komplexitet lyfts genialiskt fram i Per Sandbergs framställning av rollen som Claudius. Sandberg framställer en surrealistisk karaktär som genomträngs av ondska men vars personlighet inrymmer stor social kompetens och manipulativa drag, attribut som får honom att bli accepterad av sin omgivning, om än i många fall genom rädsla. Av Gertrud blir han till och med omtyckt, och hon försvarar honom inför sin egen son Hamlet. Per Sandberg gör en enastående tolkning av Claudius och för pjäsens psykedeliska och expressionistiska riktning till det yttersta. Tillsammans med Monica Stenbecks tolkning av Gertrud blir scenerna makabert docklika och snuddar tidvis vid en Tim Burton-regi. Sandberg fyller pjäsen med sin gestaltning av en flerdelad men svåröverskådlig karaktär som i flera avseenden, inte minst i sin beslutsamhet, är starkare än Hamlet, men som ändå, just i Shakespeares anda, också är lik honom. Det är just denna dynamik mellan Shakespeares protagonist och antagonist, kontraster och antiteser, som Meidal och Sandberg på ett enastående sätt lyckas förmedla; kontraster som dock smälter samman i det sönderfall och den bedrövelse som deras vanvett förorsakar omgivningen.

                                                                                                                                           Viktoria Wallén

                                                                            Till statsidan