Stolarna

STOLARNA

Stolarna. Johan Ulveson, Kicki Bramberg Foto: Sören Vilks

I EN TRAGIKOMISKT DRAMA OM TOMHET

AV IONESCO

 

Tomheten är hela tiden närvarande i Eugene Ionescos pjäs ”Stolarna” när det äldre paret förbereder sin stora sammankomst med viktiga personer. Men det hela äger rum bara i deras fantasi. Gumman rusar omkring och hämtar stolar, medan gubben tar emot de inbillade gästerna. Det vilar en skugga av besvikelse och livsleda över dem. Innerst inne är de färdiga med livet. På något sätt är fantasimötet en kulmen i deras liv som innebär en avslutning

 

 

Eugene Ionesco föddes i Rumänien, men likt Beckett blev han tidvis bosatt i Frankrike och det franska språket blev hans uttrycksmedel. Hans verk är också, i hög grad, påverkade av de båda världskrigen och en svår uppväxt. Dessa erfarenheter kom att prägla hela hans författarskap.

Debutpjäsen ” Den skalliga primadonnan” har blivit en långkörare som spelats sedan dess tillkomst på 1950-talet och finns fortfarande på teaterrepertoaren.

Ibland jämförs Ionesco med Samuel Beckett, framför allt är det kanske existentialismen i deras verk som är en gemensam nämnare, även om den kanske är mer utpräglad hos just den senare.

På något sätt är denna ideologiska riktning mindre framträdande hos Ionesco, som tar ut svängarna i sina alster lite mer.

 

Vid sin tillkomst betraktades ”Stolarna”, som skrevs 1952, som en ganska radikal pjäs. Formen som Ionesco använde ansågs mycket ovanlig. Detta epitet har kanske med tiden fallit bort och betraktas kanske inte så radikal idag, men pjäsen är fortfarande mycket speciell i sitt utförande.

Ett karaktäristiskt drag hos Ionesco är att döden alltid är närvarande.

Så är också fallet i ”Stolarna” där det äldre paret som handlingen utspelar sig kring lever i en sorts overklig drömvärld. De väntar på besökare av betydelse som naturligtvis inte existerar i verkligheten.

De brottas också med en besvikelse över livet som tar sig uttryck genom att hustrun (Kicki Bramberg) hela tiden ältar att gubben (Johan Ulveson) kunde ha lyckats bättre i livet.

Ionesco har en förmåga att kombinera tragedi med fars. Ena stunden förekommer dråpliga situationer, samtidigt som det tragiska hela tiden finns närvarande.

Man förstår ganska snart att både gubben och gumman förbereder sig för att avsluta sina liv.

Johan Ulveson och Kicki Bramberg gestaltar dessa båda tragiska figurer på ett mycket övertygande sätt.

Ålderdom och livsleda genomstrålar dem under hela föreställningen.

När de förbereder de imaginära mötet får de en sorts sista energiinjektion. Gubben springer och tar emot fantasigäster, medan gumman hela tiden hämtar stolar.

Det är som om detta är deras sista livsinjektion.

Föreställningen eskalerar från ett lugnt replikskifte till en energiexplosion på scenen, pjäsen avslutas i ett sorts apokalyps.

 

Premiär på Dramatens målarsal den 11 oktober

Översättning: Sven Åke Heed

Regi: Tobias Theorell

Medverkande: Kicki Bramberg, Johan Ulveson

 

Till startsidan

PRENUMERERA

PÅ VÅRT NYHETSBREV

För senaste nytt inom Stockholms teatervärld.