Snövit

SNÖVIT

Snövit av Staffan Valdemar Holm. Foto:Sören Vilks

EN ABSURD UPPGÖRELSE MED "GRABBKULTUREN"

 

Snövit i Stadsteaterns version är allt annat än den ljuva varelse som man är van vid från barnfilmerna. En upprorisk ung kvinna som tränger sig in i dvärgarnas etablerade mansvärld. Hon styr och ställer tills dvärgarna får nog.

 

Det är en grym berättelse som på ett hårt sätt beskriver hur en ung självständig kvinna försöker göra sin stämma hörd i en kompakt mansdominerad värld. Snövit har i den här uppsättningen blivit ett verktyg i könsdebatten.

 

På scenen står sju sängar i ett annars grått rum. I mitten står en låda och man förstår att någon befinner sig där. De sju dvärgarna kommer in. Deras tillvaro karaktäriseras av ständiga gräl. Samtidigt som en röst hörs ibland inifrån lådan.

Rösten tystas genom att dvärgarna sparkar på lådan. På julafton, när dvärgarna skall fira traditionsenligt, kommer ut från lådan, den kaxiga Snövit som förändrar dvärgarnas tillvaro totalt.

Den här julen blir ingenting som vanligt, det ser Snövit till.

Föreställningen är långt ifrån den vackra saga man är van vid. Det är istället en grym historia som har många feministiska anspelningar.

Snövit kan i den här tappningen uppfattas som en dålig kvinna, men hon är egentligen bara en ung kvinna som försöker göra uppror mot en fastlåst mansvärld.

Pjäsen kunde ha riskerat att bli ett misslyckande i all sin underlighet, för den är underlig, men en utomordentlig regi och fantastiska skådespelarprestationer lyfter upp föreställningen till en mycket lyckad teaterupplevelse.

Den underbara musiken spelar också sin roll särskilt bör nämnas Fredrik Zetterströms framförande av ”O helga Natt” som i sig är en njutning av stort mått.

Snövit i stadsteaterns tappning är en ovanlig, men på samma gång bra föreställning i sitt slag. Den är vågad utan att gå överstyr, med ett utomordentligt scenframförande.

Kvinnans allmänna roll i samhället ligger som ett underliggande tema. Männen håller ihop när de utsätts för kvinnliga krav. Till en början visar dvärgarna undergivenhet och gör som hon säger tills hon går över gränsen.

Dvärgarna vinner genom att till sist bli av med henne på deras eget vis.

Sammanfattningsvis är det här en märklig föreställning som genomförs på ett föredömligt sätt och innehåller många kvalitéer.

En stor eloge måste ges till både regissören Staffan Valdemar Holm och skådespelarna Maja Rung, Sten Ljunggren, Lennart Jähkel, Ole Forsberg, Göran Ragnestam, Fredrik Zetterström, Sven Ahlström, Niklas Falk

Premiär 28 september på Stockholms stadsteater, Klarascenen

 

Till startsidan

PRENUMERERA

PÅ VÅRT NYHETSBREV

För senaste nytt inom Stockholms teatervärld.