PAULA TÄTRNSTRÖM OCH ANGELIKA ROBERTS
Från vänster Paula Ternström, Angelika Roberts

ANGELIKA ROBERTS OCH PAULA TERNSTRÖM

OM DEN PSYKOLOGISKA TEATERWORKSHOPEN FRI ATT FLYGA

 

Teater Tribunalen spelade under november förra året (2016) en ovanlig föreställning med titeln Fri Att Flyga. Uppsättningen, som kan karakteriseras som en blandning teater och psykologisk workshop, producerades och framfördes av skådespelerskorna Angelika Roberts och Paula Ternström. I den här blandningen av teater och psykologisk terapi smälter rollerna på scenen samman med aktörernas egna personligheter. Teateristan har intervjuat de båda skådespelerskorna om den här mycket speciella uppsättningen.

 

Teateristan: Kan ni berätta lite om hur ni kom att arbeta med teater?

 

Angelika: Jag har alltid velat bli skådespelerska. När jag var fyra-fem år började jag göra scener på lek, jag var "Pippi" och det var på film. Jag föreställde mig att det

fanns en kamera framför mig. Min teaterutbildning fick jag bland annat genom att gå på teaterskola i New York och efter det har jag arbetat både inom teater och film. Det har varit mycket barnteater och kortfilmer men jag har också provat att spela fars, drama och improvisationsteater.

 

Paula: Jag är uppvuxen inom teatern och min mamma var skådespelerska. När jag var liten vistades jag ofta i hennes loge och på olika platser runtomkring i teatern. Den teatrala miljön är väldigt tillåtande på många sätt. För mig blev teater inte bara ett yrke, utan en livstil. Man kan vara som man är och om man får möjlighet att uppleva detta som liten har man svårt att arbeta med någonting annat. Jag skulle vilja säga att det kommit att bli min livsluft.

 

Teateristan: Ni är aktuella med föreställningen Fri Att Flyga som spelas på Teater Tribunalen. Föreställningen har även satts upp i Göteborg. Hur uppstod idén till Fri Att Flyga?

 

Angelika: Det var en idé som kom från Paula när hon gick en kurs om gestaltmetod.

 

Paula: Ja, jag gick på en workshop där jag blev inspirerad till att göra en föreställning kring temat "närvaro". Precis när jag fått idén träffade jag på Angelika på Dramaten, där vi båda var och såg en Lars Norén-pjäs. Vi hade inte setts på flera år. Jag frågade om hon var intresserad av att arbeta med det här projektet och Angelika hakade på idén. Arbetet var otroligt lustfyllt. Vi bejakade verkligen varandras idéer. Det var otroligt kul.

 

Angelika: När Paula pratade om det här fick det mig att gå igång. Arbetet var inte helt främmande för mig, jag har alltid fascinerats av att teater och psykologi är så lika. När man ska gå in i en annan karaktär måste man också gå in i den mänskliga psykologin. Det var jättespännande att leka lite med de här två världarna. Vi skrev på varsitt håll kan man säga. Vi har haft två olika regissörer som har tagit del av idéerna och som har arbetat med föreställningen.

 

Teateristan: Ni återskapar gestaltmetoden på scenen i den här uppsättningen. Hur är det att arbeta med psykologi och att använda denna metod inom teatern?

 

Paula: När man gestaltar någonting kan man bli av med de känslor som gestaltas på scen. Det är exempelvis fruktansvärt att känna att man vill hämnas. Om man leker att man gör det kan man bli av med dessa känslor. Där tror jag att alla människor har någonting att lära. Det är här som gestaltterapin kommer in. När man arbetar med teater känner man sig väldigt befriad efter en föreställning. Det är som en slags katharsis. Det sa redan de gamla grekerna att teater är, katharsis. Det är också vad det är för oss och förhoppningsvis äen för publiken. Konsten kan användas till att leka bort sina svåra känslor.

 

Teateristan: Så teater kan användas som ett terapeutiskt verktyg?

 

Angelika: Det tror jag absolut. Fri Att Flyga testspelades faktiskt på en psykoterapeutmässa och då var det bara terapeuter i publiken. De kände igen allt och tyckte att det var både kul och spännande. De blev väldigt inspirerade av tanken att använda teater som terapi.

 

Paula: Ja, det tror jag också. Sen är ju alla människor olika. En del kanske passar i den här formen och andra inte. När man ser på publikens reaktioner förstår man att det inte är uppenbart om vi är oss själva eller om vi spelar någon annan, och det är ju på något sätt meningen också. Man ska inte vara riktigt säker på det. Är det dokumentärt eller är det teater? Det här är ju ett experiment. Vi använder våra riktiga namn på scenen också. Man vet inte riktigt; Är vi i en roll nu, eller är vi oss själva? Vid premiären kom det fram en person som absolut trodde att det var mig det handlade om och frågade "Har du haft det såhär med din pappa?".

Till startsidan

PRENUMERERA

PÅ VÅRT NYHETSBREV

För senaste nytt inom Stockholms teatervärld.