MARATONDANSEN
EN MUSIKALISK FÖRESTÄLLNING OM DRÖMMAR OCH DESPERATION
Stockholms Stadsteaters föreställning Maratondansen bygger på en roman av den amerikanske författern Horace McCoy (1897-1955) med titeln They Shoot Horces, don't they. Scenversionen på Stadsteatern är en magnifik crossover-produktion med dramatik, musik och koreografi.
Horace McCoy skrev ett antal romaner som utspelar sig under den stora depressionen men Maratondansen kom att anses vara den mest kända och blev Mccoys litterära debut. vid sidan av Steinbecks Vredens Duvor, anses verket vara en av de starkaste skildringarna av tragedierna under 1930-talets stora kris.
Maratondansen var ett fenomen som uppstod redan på 1920-talet då det blev populärt att anordna uthållighetstävlingar. Under depressionen som följdes av börskraschen 1929 kom dessa tävlingar att bli en fråga om överlevnad och tände i många fall förhoppningar hos deltagarna. Allt detta i en tid utan några egentliga sociala skyddsnät.
I originalversionen rör sig handlingen kring huvudpersonerna Robert och Gloria som anmäler sig till en danstävling där 144 par deltar. Robert och Gloria förekommer också i teaterversionen där de deltagande paren i övrigt är teatermänniskor som tävlar om ett kontrakt (förstår ej riktigt?).
Scenversionen som nu produceras av Stockholms Stadsteater har resulterat i en magnifik crossover-produktion som innehåller både dramatik, musik och koreografi. Utan tvekan har slutproduktionen blivit en storslagen föreställning inte minst präglad av mycket dans och glitter. Föreställningen visar samtidgt, liksom romanen, den förtvivlan och desperation hos deltagarna i tävlingen som går ut på att hålla ut så länge som möjligt.
I många fall är dansinslagen i den här uppsättningen något länga, vilket verkar avsiktligt för att ge åskådarna åtminstone en förnimmelse om den fysiska och psykiska utmattning, samt det utnyttjande som deltagarna utsattes för. Det måste trots allt ha varit ett visst vågspel att anpassa det här verket till scenen, men Stadsteatern har lyckats skapa en tempofylld, på ytan glimrande föreställning, utan att för den skull den tragiska undertonen försvinner.
Extra beröm måste ges till koreografin som är utmärkt. Ett plus i dansinslagen är också att det faktiskt är skådespelare och inte profesionella dansare som utför dessa dansnummer. Detta har man förmodligen gjort för att understryka att verklighetens deltagare var vanliga människor som råkat i svårigheter.