KRAPPS SISTA BAND

KRAPPS SISTA BAND

"Krapps sista band" Dramaten,  Jan Malmsjö. Foto Sören Vilks

EN DRAMAMONOLOG OM EN ENSAM ÅLDRANDE MANSTILLBAKABLICK

 

Varje födelsedag spelar Krapp in en summering av året som gått. Nu fyller han 69 år och gör en tillbakablick över sitt liv med bandspelarens hjälp. Den irländske dramatikern Samuel Beckett skrev den här monologen 1958. Han bodde då i Paris och hade upptäckt bandspelarens möjligheter att göra en dialog med sig själv.

 

Ljuset går ner och scenen är till en början helt svart. Man skymtar en åldrad man i ett svagt ljus vid ett bord. Han är gammal och hela hans person utstrålar ensamhet. Det är nu dags att summera det gånga året på ett band, som han gör varje födelsedag. Han gör ett bokslut över åren som gått genom att gå trettio år tillbaka i tiden.

 

Karl Dunér står för regin i den här Beckettmonologen, som handlar om en människa som för en dialog med sig själv med hjälp av en bandspelare och sina sparade band. Dunér är väl förtrogen med Beckett och har tidigare bland annat regisserat I väntan på Godot. Man kan spåra vissa likheter mellan den här monologen och den förutnämnda pjäsen. Fåordigheten, men ändå en uttrycksfull atmosfär som är fylld av psykologisk spänning. Det var speciella omständigheter som fick Beckett på tanken att använda bandspelare för att låta huvudpersonen i den här föreställningen att ha en dialog med sig själv.

 

Själva upprinnelsen hos Beckett till skapelsen av det här verket uppkom då författaren bodde i Paris 1958 och vid tillfället inte kunde ta del när en av hans radiopjäser sändes av BBC. Radiostationen skickade honom då ett band, vilket tvingade författaren att skaffa en bandspelare, något som kom honom att inse apparatens möjligheter. Man kunde med hjälp av denna föra en dialog med sitt, eller sina, tidigare jag.

Detta gav så småningom upphov till monologen som på engelska heter Krapp´s last tape. Här kunde idén om hur en ensam, gammal, människa gör ett bokslut över sitt liv genom ett samtal med sitt ego förverkligas

 

Själva titeln är inte någon tillfällighet. Den är noga genomtänkt eftersom Samuel Beckett var mycket detaljerad och noggrann med hur han benämnde sina gestalter i sina pjäser. Namnet Krapp uttalas på samma sätt som det engelska ordet för smörja (crap). Uttrycket blir en genomgående kommentar hos den gamle mannen när han lyssnar på gamla inspelningar där han berättar om sitt liv. Det liv som beskrivs präglas mestadels av ensamhet och besvikelser.

 

Ibland lyser hans tillvaro upp av kärleksögonblick men mestadels kommenterar han sin tillvaro genom använda ordet smörja ”crap.” Genom att följa konversationen mellan huvudpersonen och bandet framträder en mycket tragisk person.

 

Livet har inneburit besvikelser och brustna förhoppningar. Banden kan jämföras med dagboksanteckningar som avslöjar ett mediokert liv och bitterheten lyser igenom på ett påtagligt sätt. Ensamhetens och åldrandets möda kunde knappast beskrivas bättre än i den föreställningen. Känslan av smärta och besvikelse tränger djupt ner i själen på den här gamle mannen och blottar meningslösheten inom honom. Krapp konfronteras på ett brutalt sätt med livet som gått och nu sitter han ensam i en enkel bostad på ålderns höst.

 

Jan Malmsjö gör en fullständigt enastående gestaltning av den här gamlingen vars liv håller på att rinna ut. Malmsjö uttrycker Krapps bitterhet på ett oerhört rörande sätt där varje känsla kommer till uttryck.

 

Under en timma lyckas han trollbinda åskådarna och man lever sig in i denne åldrings sinnesstämning på ett mycket nära och berörande sätt.

 

Det här är Jan Malmsjös föreställning. Han är ett med den person han gestaltar på scenen. Med små medel tar denne erfarne skådespelare fram hela essensen i dramat. Det är en oförglömlig föreställning som helt tar tag i åskådaren.

 

Premiär på Dramaten Målarsalen den 13 oktober

Regi, Scenografi och Kostym: Karl Dunér

I Rollen som Krapp: Jan Malmsjö

 

 

 

Till startsidan

PRENUMERERA

PÅ VÅRT NYHETSBREV

För senaste nytt inom Stockholms teatervärld.