Henrik Dahl
Foto: Privat

HENRIK DAHL & TEATER TRIBUNALEN

INTERVJU MED HENRIK DAHL FRÅN LEDNINGEN I TEATER TRIBUNALEN

 

Teater Tribunalen, som bildades av en grupp skådespelare från Teaterhögskolan i Malmö och Dramatiska Institutet i Stockholm, är en teater vars repertoar huvudsakligen inriktas på politisk teater. Den 17 maj inleds Teater Tribunalens årliga festival En vecka i maj; En festival med scenkonst där teater, performance och musik möts på en politisk scen.

 

Foajén håller just på att förberedas för den scenkonstfestival som börjar den 17 maj i år när jag på Teater Tribunalen möter Henrik Dahl, som tillhör ledningen för teatern. Han berättar för mig om verksamheten, teaterns policy och om hur idén till festivalen föddes.

 

Henrik: Det var vår förra chef, Frida Röhl, som ville öppna upp den här lokalen för att utnyttjas av fler än bara oss på Teater Tribunalen. Lokalen är extrem fördelaktigt och välplacerad.

Att ha en sån här lokal mitt i Stockholm helt själva kändes lite självupptaget. Det är ju en plats som kan ge ett utrymme åt flera grupper och fler experimentverksamheter. Med festivalen är tanken att lokalen ska kunna användas som ett forum där man kan slänga in saker som är på gång och som ännu egentligen inte prövats. Tanken är att man ska kunna testa olika projekt, kunna misslyckas och ha möjligheten att prova om.

 

Blandningen av projekt med grupper och individer är ett kriterium i sig för att delta samtidigt som människor som inte själva har tillgång till en egen scen ges möjligheten att uppträda.

 

Teater och olika uppsättningar påverkas vanligtvis av många faktorer. Men i slutändan är det alltid resultaten som räknas. Man upplever hetsen fram till premiären; Ska det bli bra? Sen är man ju självklart också alltid beroende av att folk kommer och ser föreställningarna och om recensenterna gillar det man skapat och så vidare. Så den här festivalen är en slags fri zon från sådana saker. Här kan deltagarna slänga in både saker som är bra och mindre bra och människor som kanske har projekt på gång men ingen scen kan pröva sina projekt här och se själva vad som funkar för publiken och sedan jobba vidare på det.

 

Teateristan: I programmet presenteras en blandning av olika föreställningar. Finns det några särskilda kriterier för att delta i festivalen?

 

Henrik: Ja, blandningen är egentligen en typ av kriterium i sig och att saker inte ska ha spelats så mycket tidigare. Det ska kanske inte komma någon etablerad från stadsteatern och spela en pjäs i festivalen utan helst är det enskilda personer eller grupper som inte har en självklar tillgång till en scen eller till ett forum där de kan presentera sitt verk för publiken. Konceptet ger en frihet och ibland kan detta leda till att folk får se lite olika och annorlunda saker, som exempelvis ett föredrag om kakor som vi hade en gång. Ibland blir det fantastiskt, ibland blir det udda.

 

Teateristan: Med tanke på den breda variationen i festivalens repertoar måste det vara svårt att välja ut verk. Hur bedömer ni vilka som ska delta i festivalen?

 

Henrik: Vi har en grupp, en slags referensgrupp som föreslår deltagare. Personer eller grupper får möjlighet att presentera sig och skicka in sitt material i form av en video, länk, ljud eller genom att beskriva sitt verk i skrivet format. Festivalen heter En vecka i maj och ger utrymme för lite mer än bara vanlig teater. Då vill vi vill gärna, i den mån det är möjligt, fylla på med konst eller med olika installationer.

 

Teateristan: Hur ser årets festival ut? I programmet finns bland annat en punkt som heter Angående Drottninggatan. Det känns som en väldigt aktuell och mycket känslig händelse som titeln syftar på.

 

Henrik: Angående Drottninggatan är en ”reading”, det vill säga en uppläsning. Man har ett utkast till en föreställning som man vill pröva på en publik.

Sedan har vi ju en skola i samarbete med Långholmens Folkhögskola, som heter heter ”politisk scenkonst” varifrån studenter ofta kommer och spelar på festivalen. Vi kommer också att ha folk från Malmös Teater Insite och från teatergruppen Onyx på festivalen. Vi kommer också att ha musik. Då handlar det mycket om punk och rock. I stort sätt varje kväll kommer att avslutas med musik. Jag kan också nämna Hen Ingvarz, ett dansband

med feministiska texter i kombination med traditionell dansbandsmusik.

 

Teateristan: Teater Tribunalen har också någonting som heter ”kurs i politisk teater”. Kan du berätta lite mer om det?

 

Henrik: Vi har medvetet valt att vara opinionsbildare. Vårt mål är snarare att hamna på ledarsidorna än på kultursidorna – även om det inte har hänt så mycket än. Det är i alla fall vår grundtanke, och när vi bildar en politisk scenkonst ser det ofta ut som att det är en slags ”tvåvärldar” som misstänksamt ser på varandra.

 

Som exempel kan nämnas en del aktivister och yrkesdemonstranter som verkligen engagerar sig politisk. De kan ibland tycka att konsten i sig är lite svag, eller att den är för borgerlig, eller rent hårt att den kan vara mesig. Ibland betraktats den politiska sidan som väldigt kategorisk och väldigt hårdför av konstnärer som vill vara lite friare i sitt skapande. Hur åsikterna än ser ut och vilken riktning de än tar, så ger de en grund till många diskussioner och diskurser som vi ser går att få ihop som flera röster under en gemensam tillställning. Vi har tänkt att det går att ”gifta ihop” allt det där. Vi har själva gjort det och vill också att den yngre generationen ska få hitta konstnärliga sätt att uttrycka en politisk frustation men också att konstnärerna kan få in aktivisterna i sitt hägn.

 

Teateristan: Under 1970-talet blomstrade den politiska teatern. Men hur ser klimatet för den politiska teatern ut idag?

 

Henrik: Jag skulle säga att det har blivit urvattnat, att vi har fått inflation. Dramaten gör i stort sätt bara politisk teater nu för tiden. För mig är politisk teater ekvivalent med ”att påstå.” Den försöker bilda opinion på något sätt. En åsikt kan bildas genom att skeenden skildras. Men man kan inte sitta och bedöma vad som är politiskt, det handlar ju också om hur det uppfattas av den som ser det.

 

Även ansökningsförfarandet av kulturstöd har blivit politiserat på något sätt. Det krävs att man motiverar varför ett verk är särskilt viktigt. Det skall vägas och mätas. Självklart måste vi veta vart skattepengarna går men jag tror att de flesta scenkonstnärer ägnar sig åt skapande för att de brinner för människan, människans inre eller yttre förhållanden. Det som skapas är inte alltid lätt att formulera och görs med en sorts politisk och social tanke.

 

Teater Tribunalens festival är i år fylld med föreställningar, performance, musik och annan scenkonst. Nya scenframträdanden kommer att äga rum under några dagar, ett axplock ur festivalens program är marDRÖMMAR av teatergruppen Verket, Mamadada - en gestaltning av konstnärinnor inom Dadaismen och Mammastraffet - Stand up-inspirerad läsning om att vara mamma. Här kan du se hela programmet.

 

 

Till startsidan

PRENUMERERA

PÅ VÅRT NYHETSBREV

För senaste nytt inom Stockholms teatervärld.