fadren

FADREN

Fadren. Johan Rabaeus, Anna Pettersson. Foto Hans Malm

EN MODERNISERAD VERSION AV STRINDBERGS DRAMA FADREN


Fadren i en ny bearbetad version av Anna Pettersson visar upp en ny och fräsch sida av Strindbergs klassiska verk. Den sätts in i en tid då debatten om jämställdhet är mer aktuell än någonsin.

Föreställningen som hade premiär den 24 augusti är en samproduktion mellan Strindbergs intima teater och Dramaten. Uppsättningen spelas på Strindbergs intima teater t.o.m. 25 september. Dramatenpremiären äger rum på lilla scenen den 30 september.

Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson

Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson



 

Fadren, som är ett av August Strindbergs mest spelade verk, presenteras här i en ny skepnad.Det är Strindbergs intima teater i samarbete med Dramaten som sätter upp pjäsen som i grund och botten handlar om kampen mellan man och kvinna i en äktenskaplig relation.


Regissören och skådespelaren Anna Pettersson har bearbetat denna versionen och visar upp en ny och fräsch sida av det klassiska verket. Hon sätter in pjäsen i en tid då debatten om jämställdhet är mer aktuell än någonsin och tar upp frågan hur man skall ställa sig till ett av de stora klassiska verken som fortfarande spelas både inom och utanför Sverige.


Förutom att ha bearbetat Strindbergs verk medverkar Anna Pettersson även på scen tillsammans med Johan Rabaeus. Uppsättningen är således anpassad för två skådespelare och övriga roller antyds bara av de medverkande.

August Strindberg skrev Fadren 1887 och temat om mannens tillkortakommande gentemot kvinnan framkommer även i andra verk av författaren. Nämnas kan Fröken Julie som belyser samma ämne även om författaren i Fadren understryker antagonismen mellan könen på ett mer uttalat sätt.


Intrigen i pjäsen utspelar sig på ett regemente och vi får möta pjäsens huvudpersoner, ryttmästaren och hans hustru Laura.  Ryttmästaren, spelad av Johan Rabaeus, är en intellektuell och känslig person men på samma gång är han mentalt labil. Han framhäver mannens rätt som försörjare att besluta om dottern Berthas uppfostran men även om familjens ekonomi.

Motsatsen till ryttmästaren är dennes verklighetsnära hustru Laura, spelad av Anna Pettersson.

I Strindbergs pjäs utmålas hon som en kall och beräknande person som inte skyr några medel för att genomföra sin vilja att ha inflytande över allt och alla. För att nå sina syften utnyttjar Laura sin mans, ryttmästarens, känsliga läggning och driver honom så småningom till vanföreställningar genom att invagga honom i osäkerhet beträffande faderskapet.


Spelet mellan makarna går så långt att ryttmästaren ger upp sig själv och låter sig förödmjukas totalt genom att låta sig bli satt under förmyndare. I författarens originalversion är det en skoningslös maktkamp mellan man och kvinna som utspelar sig i deras förhållande, vilket fortfarande är pjäsens fundamentala tema. I och med detta understryker Strindberg mannens underlägsenhet i förhållande till det kvinnliga könet.


Pjäsen ger ett nytt moderniserat perspektiv och skiljer sig därmed från vad som anses vara Strindbergs uppfattning angående faderskapet som kvinnans ultimata vapen i kampen mot mannen.

En anledning så god som något att se den här pjäsen ur ett nytt förändrat perspektiv.

Föreställningen baserar sig, i hög grad, på samtal som de båda aktörerna har med varandra, instuckna i och mellan scenerna, vilket medför att berättelsen mjukas upp och ger dramat en annorlunda inriktning.


Det tillhandahålls en form av analys redan på scenen där karaktärerna och även innehållet belyses ur skådespelarnas synvinkel. Samtalen är kryddade med en viss humor vilket bidrar till att göra föreställningen extra spetsfundig och kompletterar de annars övervägande tragiska inslagen som präglar originaltexten.


Det finns givetvis alltid en risk med bearbetningar av välkända verk, i synnerhet i ett sådant här fall eftersom Strindbergs verk präglas, på ett signifikativt sätt, av ett utmärkt språk som gör hans dramer extra starka.

Ingenting av dessa grundelement har emellertid gått förlorat i Anna Petterssons version. Man upplever fortvarande Strindbergs vassa penna och hans författarskap framhävs kanske ännu starkare.

Man kan till och med uppfatta inslag av feminism i skildringen av hustrun Laura som vill försvara sina rättigheter i egenskap av kvinna och mor. Hon vill av naturliga skäl ha inflytande över uppfostran och ekonomi, något som ryttmästaren i egenskap av man motsätter sig enligt den tidens normer.

Visserligen är slutet lika drastiskt som i originalversionen där ryttmästaren omyndigförklaras och man sätter på honom en tvångströja men det känns inte lika dramatiskt som i ursprungsversionen. Snarare förefaller denna i sig extrema åtgärd som ett omhändertagande, en mjuk omskrivning för ett tvångsmedel.


Både textmässigt och scenografiskt är pjäsen annorlunda på flera sätt men den är mycket välgjord och berör fortfarande på ett djupt och intensivt sätt helt i Strindbergs anda.

Fadren i Anna Petterssons uppsättning lämnar mycket eftertanke hos åskådaren.


Föreställningen skärskådar ett av litteraturhistoriens mest kända verk på djupet samtidigt som den putsar av originalets hårda kanter på ett diskret, men skarpsinnigt sätt. Man måste därför berömma regissörens sätt att hantera verket samtidigt som Strindbergs skärpa har upprätthållits.

Föreställningen bärs upp av två ypperliga skådespelarprestationer som visar att pjäsen i den här tappningen med fördel kan framföras i en reducerad ensemble av två aktörer.


Johan Rabaeus framför rollen som den till ytan burduse ryttmästaren, men som egentligen är tillkortakommande gentemot sin maka, med en enorm utstrålning liksom Anna Petterssons tolkning av den till synes kalla och beräknande hustrun.

Båda karaktärerna är oerhört starka i sin gestaltning och spelas med intensitet. De båda skådespelarna kompletterar varandra och gör Fadren i den här versionen till en lysande föreställning som gör full rättvisa åt författaren.

 

Man visar att Strindberg tål att skärskådas och tolkas från nya utgångspunkter.

Det finns djup och en kvalité i den här föreställningen och udden i texterna är skarpa som det anstår denne kontroversielle dramatiker som har satt så många känslor i svall.


Det är mycket smak av Strindberg som den här föreställningen lämnar efter sig på ett behagligt och starkt engagerande sätt.



                                                                                                                                             

                                                                          Till startsidan

PRENUMERERA

PÅ VÅRT NYHETSBREV

För senaste nytt inom Stockholms teatervärld.

 
 



Copyright CultureGreen AB @ All Rights Reserved