FÄDER OCH SÖNER
ETT KLASSISKT RYSKT FAMILJEDRAMA I NIHILISTISK ANDA
Fäder och Söner är skriven av den ryske författaren Ivan Turgenjev vars litterära verk ofta berör existentiella frågeställningar. I Fäder och Söner ställs materialistiska åsikter mot traditionella. Dramatens uppsättning av verket är en stark skildring helt i den ryska berättarkonstens anda.
Den ryske författaren Ivan Turgenjev föddes 1818 och växte upp på ett gods i Ryssland men kom att tilbringa stor del av sitt liv utomlands. De materialistiska ideologier som stundom berörs i Turgenjevs verk var karakteristiska för 1800-talet när Fäder och Söner skrevs, och inte minst i författarens hemland, Ryssland.
Turgenjev kom, bland annat genom sina verk, att få en aktiv roll i spridningen av nihilismen i Europa, en filosofi om avsaknaden av objektiv moral och andliga känslor samt en motsättning mot principer och auktoriteter. En filosofi som också sipprar igenom i just Fäder och Söner.
Likt många klassiska ryska dramer utspelas handlingen på ett gods, här ägt av Nikolaj Kirsanov (Magnus Roosman). Nikolajs son Arkadij (Otto Hargne) presenterar för sin far sin gode vän Bazarov (Hannes Meidal), en övertygad nihilist som anser att mänskliga känslor som kärlek enbart är biologiska fenomen.
"Kärlek är en tillfällig störning i kroppens vätskebalans och idealt meningslös"
- Bazarov
Bazarov framför bestämt sina radikala uppfattningar och polemiserar aggressivt med omgivningen vilket gör honom mindre omtyckt i de aristokratiska kretsarna. I berättelsen drabbas han dock snart själv av dessa "störningar" och blir häftigt förälskad i den rika godsägarinnan Anna Odintsova (Elin Klinga).
Skådespelaren Hannes Meidals tolkning av Barazov, en fanatiskt materialist men samtidigt lidelsefull person, är mycket stark och inlevelsefull. Hans skådespeleri är mycket framträdande på scenen samtidigt som den harmoniseras och balanseras väl med de övriga skådespelarna. Ensemblen i sin helhet gör en mycket bra tolkning av det berömda verket och gestaltningen av denna tids Ryssland blir mycket övertygande. På ett förtjänstfullt sätt skapas också känslan av atmosfären i ett dåtida ryskt storgods där reaktionerna på materialistiska ideologier mestadels väcker oförstående. Människorna lever i en miljö avskärmade från fattigdomen och verkligheten vilket framkommer på ett mycket målande sätt. Även den radikale Bazarov är på sitt sätt utpräglat elitistisk och visar ibland ett förakt för de människor som hans egna idéer egentligen ska gagna.
Föreställningen är en gedigen produktion där regi, scenografi och skådespelarprestationer skapar en stabil och välbalanserad föreställning som lyckas ge en verklig rättvisa åt Turgenjevs utomordentliga berättarkonst. Bitvis finns i uppsättningen också en välplacerad humor som balanserar och lyfter upp det klassiska ryska verket.