DET LANDAR BÅTAR VID VÅR STRAND

EN DRÖMSK PJÄS MED VASS SAMHÄLLSKRITIK

Denna drömska och surrealistiska pjäs tränger in i människans djupaste psyke där ord, reflektioner och tankar känns men inte kan uttryckas. Man lyckas på ett unikt sätt få fram det tyst sagda och det dovt hörda.

Med rörelser väcks känslor och associationer på scenen samtidigt som man, utan att kunna blunda, ställs mot sitt eget förhållningssätt gentemot den omvärld vi befinner oss i. Likt de mänskliga drömmarna ställs publiken vasst och skarpt mot hårda frågor om vårt eget beteende när det kommer till flyktingsituationen. Frågor som endast vårt undermedvetna vågar ställa oss.

Det landar båtar vid vår strand inleds med en stark känsla. Från början rör det sig inte om några ord eller röster, utan enbart om rörelser på scenen som i sin egen takt formar en båt i gungning, en oro och en viss ovisshet.

Därefter antar orden scenen. En monolog i djup prosapoesi och plötsligt, där ordens frånvaro tidigare ekat, handlar istället allting om orden. En övergång från tyst rörelse till genljudande allitteration.

Med oberoende scener som möts i ett gemensamt tema om flykt är detta en pjäs i Brechts anda. Scenens närvaro är tydlig. Det rör sig inte om en verklighetsflykt där föreställningen tar publiken till en annan plats. Istället tydlggörs manusets förekomst, publikens stolar och strålkastarna som lyser på skådespelarna. Det som sker, det sker på scenen och ingen annanstans.

Samtidigt är ändå drömmen så oerhört närvarande i denna föreställning och det finns en intresseväckande vändning i den brechtianska distansen. Föreställningen får nämligen publiken att istället drömma sig ifrån den faktiska scenen.

Det landar båtar vid vår strand ger inga svar men ställer frågor. Frågorna genomsyrar varje scen i pjäsen och därmed blir även scenens närvaro ifrågasatt; Ett manus diskuteras, är det ett spår av den brechtianska distanseringen eller är det ett manus av hur människan borde bete sig men inte gör? Ett manus av ett välkomnande som uteblir?

Föreställningen har ett enormt djup med ett svårt koncept som sätter igång tankeverksamheten men som troligtvis också kräver viss insikt av publiken för att förhållningssättet ska förstås fullt ut. Å andra sidan kräver också samhällskritik just detta; En egen rannsakning och frågeställningar som kommer från djupet av en självreflektion.

En särskild eloge bör ges och lyftas fram till skådespelarna. Det finns en enastående talang i denna ensemble som helt rätt och på ett balanserat sätt också används i uppsättningen. En fantastisk rörelseförmåga belyses, inte minst i en monologdans utan ord. Språkkunskaper och sist men absolut inte minst en mycket rörande sångröst.

Viktoria Wallén

                                                                           Till startsidan